En gnutta av människovärdet återställt

Jag har träffat,den första läkaren som sagt högt det jag själv hävdat i snart tre månader; jag är för ung för att gå med käppar.

Tack för det. Jag känner mig som en människa igen.

Det är en viktig känsla.

Annonser

Jämställdhet, en bubbla som sprack

fullsizeoutput_1c13Jag råkade läsa en artikel om om en ung kvinna som som femåring flyttat till Finland från Somalien.

Hon upplevde sig själv som finländsk.

Men omgivningen slutade aldrig att fråga varifrån hon härstammar.

Det lär vara vanligt med liknande ”mikroaggressioner” bland dem som inte ser helt klassiskt finländska ut. Man byter till engelska vid tilltal, i bussen sätter sig ingen bredvid, folk går förbi utan att se en.

Man blir osynlig. Lite som med kryckorna.

Det har varit smått chockerande att förstå att man faktiskt måste vara precis likadan som alla andra för att höra till gemenskapen.

Har upplevt det tidigare under mitt utbytesår i Frankrike. Då trodde jag det bara var en konstig form av égalité; man är jämställd endast om man tänker som alla andra, om man ser ut som alla andra och talar som alla andra.

I min bubbla trodde jag man hos oss i Norden kunde ha grönt skinn och blåa horn i pannan, och ändå vara på samma streck som alla andra.

Tänk så fel man kan ha. Jämställdhet är en bubbla.

Min bubbla har nu definitivt spruckit.

Visste ni att kryckor gör en osynlig?

IMG_0461Man går rätt trygg med kryckorna, om man bortser från att balansen kanske är lite sämre än vanligt.

Inte en enda face-to-face-insamlare eller telefonabonnemangsförsäljare har ens tittat på mig när jag hasar mig förbi med mina käppar.

Det är egentligen okej, för jag skulle ändå inte köpa något.

Men det känns mer som om jag plötsligt skulle ha blivit osynlig för dem. Och många andra för den delen också. Det är bara barn som vågar se på mig.

Jag kan inte låta bli att fundera på varför?

Som en Halle Berry i bikini

IMG_2727Jag har blivit skitstark i armarna i bassängen.

Simmade 1 200 meter på mindre än 30 minuter med endast en ynklig delfinspark. Tycker det är okej.

Steg upp från vattnet och kände mig som Halle Berry i min bikini. En smått överviktig Halle Berry, men i varje fall. Vem bryr sig, för jag var snygg och sexig och allt annat också.

Så tog jag min käpp och blev 40 år äldre och haltade iväg till duscharna.

Vad jag lärt mig under de senaste månaderna

Jag har lärt mig

  • att allt faktiskt kan ändra på en mycket kort stund. Det gäller att göra saker som man njuter av och njuta av det man gör.
  • att man klarar nästan vad som helst, även om man skulle känna sig hur bedrövlig som helst. Dessutom behöver man egentligen inte så mycket.
  • hur uppslukande smärta kan vara. Ibland rymmer det alla ens porer och minsta lilla rynka i den gråa materian och hoppsan, där gick dagen och man vet inte på vilka möten man deltagit och vad barnet sagt under de senaste 24h.
  • att man faktiskt kan få skavsår när man vattenjoggar.
  • hur lite man faktiskt klarar själv när man går med kryckor.
  • hur få hus och byggnader är tillgängliga för rörelsehindrade PÅ RIKTIGT.
  • att man verkligen är en helhet, och om en del pajar haltar (ha!) helheten.
  • hur desperat man blir när det aldrig tar slut.

Bättre nyheter!

fullsizeoutput_1c0fBättre nyheter, kanske.

Jag har nu fotats på alla de sätt och varit på labbprover, och det ser ut som om stressfrakturen kommit till av sig själv.

Eller genom fel belastning, men det finns varken fel i kalcium- eller d-vitaminsupptagningen.

Lite sämre nyheter är att ryggen är i så dåligt skick. De sista kotorna ligger på varandra som lego-bitar. Och det har faktiskt känts den här veckan!

Jag kan inte säga att det gör ont, men det liksom svider eller bränner i rumplocket och nere i vristen.

Pilates hjälper – men man borde göra övningarna för att det ska ha någon effekt!

Det får bli till i morgon. Lillen har skoldag och jag är ensam hemma hela förmiddagen. Hinner en sväng både till simhallen och på yoga-mattan!

Så kanske lite gladare miner härifrån den här gången!

Det svåraste med att be om hjälp

DSC_2377 (2)Man brukar säga att det svåraste ordet är förlåt.

I så fall är den svåraste satsen ”kan du hjälpa mig”.

Inte bara för att det är svårt att be om hjälp. Utan för att det är så himla svårt att inse att man faktiskt behöver hjälp.

Jag har försökt kämpa med mina kryckor, för jag har tänkt att det inte alltid finns någon hjälp tillgänglig. Men faktum är att det är ytterst få saker jag klarar av själv för tillfället.

Att göra uppköp till exempel. Har testat den lokala K-marketens hemtransport, det funkar fint (rekommenderar faktiskt, testa, ni vill aldrig mer sätta en fot i matbutiken!).

Så kom dagen då lillen åkte till pappa och jag tänkte att jag bara snabbt skulle hämta en portion sallad från närbutiken. Och kanske en grillad kycklingfilé därtill. Och definitivt en flaska vichy!

Där stod jag sedan, kunde inte ta en korg för hur skulle jag bära/släpa den? Salladen fick jag i en påse så det gick ok. Filén fick bli. Vichyn tänkte jag först stoppa i jackfickan men kom sedan på att det kanske inte var så fiffigt sen heller.

Det blev ingen gourmet-upplevelse precis när jag svettig satt mig ner vid köksbordet. Allt hade varit så lätt dittills när man kunde be hjälp av kläppen.

Men allt annat han inte kan hjälpa med har blivit ogjort. Det finns dammtussar i hörnen och resväskor som ligger i skräpar i garderoben för jag vågar inte klättra upp på stolar för att städa undan dem i skåpen där de på riktigt ska finnas.

Jag har så småningom insett att antingen låter jag bli (för att jag inte kan), eller så ber jag om hjälp. Ännu känns det svårt, men kanske jag lär mig.

Jag hoppas jag lär mig. Jag klarar mig helt enkelt inte utan hjälp.

Och de som hjälper, de får också något ur det. För mig är ni viktiga, värda er vikt i guld.

Liksom min plastsyster som städat hela bostaden under tiden jag var med min familj på en veckoslutsutflykt.

Jag vet inte hur jag ska tacka henne.

Eller jo. Jag kommer i min tur att ställa upp när det behövs hjälp.